Inte länge kvar nu…

…för jag kan nästan använda mina fingrar när jag räknar ner dagarna tills missionen är över och min älskling kommer hem.

Julstämning

Idag har vi äntligen beställt tapeterna till huset. Det har blivit många förändringar längs med vägen men nu tror vi att vi är överens i alla fall. En sak är då säker och det är att jag aldrig mer hoppas att jag kommer bestämma tapeter via sms och telefon. E vet ju inte riktigt hur tapeterna han har godkänt ser ut så det blir att ta konflikten sen när vi flyttar in.

Annars har det julpyntats och smaskat pepparkakor med blåmögelost på. Mums!

Hockeykväll

Spenderade tisdagskvällen med familjen i en stämningsfull ishall. Vinst till hemmalaget! Det går bra nu.

En otrevlig sanning

När jag har lågt socker, är hungrig och trött är jag inte alls någon trevlig person. Detta sammanfaller oftast på vardagar precis innan middagen serveras. Självfallet är det just då som E ringer mig – varje dag. Så nu är han övertygad om att jag drabbats av nån kronisk form av PMS under tiden han har varit borta. Jag låter honom tro det. Man vet ju aldrig när det kan användas till min fördel…

Juldrömmar

Det finns en extremt tråkig sak med att vi först får flytta in i huset i februari. Jag får inte julpynta i år! För att göra det ännu värre så fick jag Mios julkatalog i veckan och jag hade kunnat tänka mig köpa precis allt i den. Jag ska ge er några smakprov:

Bilder från mio.se

Blev så glad när jag satt och bläddrade och upptäckte att de till och med sålde renskinnet som ligger på soffan. Jag vill så gärna ha ett renskinn hemma. Jag hade planerat att köpa ett på Jokkmokks marknad i fjol men E sågade idéen att ha ett renskinn inomhus eftersom de hårar. Men när Mio uppenbarligen säljer renskinn för inomhusbruk så borde de ha tänkt på just den detaljen. Jag får nog åka dit och kontrollera. Klarar den kontrollen får den följa med mig hem.

Jag tar tillbaka allt!

I ett tidigare inlägg som ni kan läsa här bad jag Försvarsmakten om ursäkt för allt ont jag hade sagt om dem eftersom de precis beslutat att skicka hem min soldat två veckor tidigare. Jag tar tillbaka det nu. Jag tar tillbaka allt!

För precis när hemresan kändes obeskrivligt nära, när man nästan kunde ta på dagarna som var kvar. DÅ plötsligt ändrar de sig och vips så var de två veckorna tillbaka igen. Blev varken arg eller besviken när jag fick beskedet. Orkade inte ens reagera. Någonstans förstod jag ju att det från början var för bra för att vara sant. Försvarsmakten funkar inte riktigt så. Men nu känner jag igen dem igen.

Välkommen tillbaka!

Kasta in handduken eller fortsätta slåss?

Som ni kanske har märkt har jag haft en liten paus från mitt bloggande den senaste tiden. Men det har faktiskt varit mer än så. Jag tog en fullständig paus från allt som har med Afghanistan att göra. Jag var så otroligt less allting som har med den här situationen att göra. Tidigare har jag följt och läst allt som händer där nere men den senaste tiden har jag försökt undvika allt. Kanske en omedveten överlevnadsstrategi.

Mycket har ju som sagt hänt i mitt liv den sista tiden. Jag har lämnat mitt trygga jobb som jag var duktig på, flyttat hem och fått nya arbetsuppgifter. Eftersom jag har extremt höga prestationskrav på mig själv och vill snabbt bli bra på det jag gör har det nya jobbet tagit all min energi och fokus. Jag har varit sjukligt trött på kvällarna. Min trötthet har gjort att när E ringer vid 17-tiden är jag är helt tom, jag vet inte vad jag ska säga. Så det har bara blivit korta samtal den senaste tiden. Men jag tror att han har förstått även fast han säkert känner sig lite borttappad.

En grymt irriterad sak är att de inte verkar göra så mycket där nere. Varför ska de hålla kvar våra anhöriga bara för att ligga i sandlådan och plöja filmer och serier i väntan på nåt bättre? Alltså allvarligt, jag kämpar på här hemma med vardagen, huset och på ett jobb där jag ännu inte vet vad jag håller på med och det enda jag får höra när jag frågar vad E har gjort under dagen är -”slöat, tränat och sett film”. Mina uppoffringar hade känts så mycket bättre om jag kände att de gjorde nåt meningsfullt där nere, nu verkar det mer som semester. Då tycker jag att han kan vara hemma istället. Så det så!

Uppåt väggarna

När E var hemma på senaste leaven hade vi som mål att bestämma tapeter till huset. Det gick inte så bra. Vi kunde inte alls bestämma oss så när han åkte tillbaka överlämnade han det fulla ansvaret till mig. Igår var jag därför för hundrade gången på tapetaffären och ångesten är total. Så här ser funderingarna ut i dagsläget:

Vardagsrummet

Woods, Cole & son

Sovrummet

Silence, Midbec

TV-rummet

Här har vi tänkt randigt bakom TVn. Kanske någonting liknande som på bilden.

Gästrummet

Hanna Werning, Boråstapeter

Kontoret

Miss Print, Midbec

Alla tapeter är tänkta som fondtapeter och övrigt ska det vara vitt, vitt, vitt. Men som sagt är detta bara funderingar än så länge. Senast idag blev jag osäker på tapeten till gästrummet då jag tyckte att den blev för rosa och randig. Suck, varför ska det vara så svårt?

What?

Verkar ha hamnat i Norrlands enda bilkö. Visste inte ens att de existerade!

Livet i 180

De senaste två veckorna har jag haft fullt upp med flytt x2, nytt jobb, nya rutiner, tapetångest, vänner, ledighet och leave. Nu har E åkt tillbaka till Affe och ordningen har återgått till det ”normala”. Den här gången var det inte alls jobbigt att säga hej då eftersom det verkligen känns att missionen snart är över. Vi ser slutet. Bara några veckor kvar nu. Fast idag när han ringde och berättade att resan hade gått bra, han var framme men att de direkt skulle åka iväg till telefonlöst område under en obestämd tid så kändes det riktigt riktigt tungt igen. Man vänjer sig nog aldrig…